Den största vinsten med Overgrown är inte musiken i sig utan besluten som föreligger låtarna på albumet. När debutalbumet förklädde oljud i ballader skapades en ljudrevolution som lurade sig in i var mans kafésorl och samtidigt fintade bort ängsliga technoautister (som jag själv) i en ändlös skog av incestiös post-dubstep-diskurs. Istället för att ta på sig messiasrollen och fortsätta framåt befäster han sin avklädda hjärteskärarpop med större traditionella låtskrivarambitioner än tidigare. Det fattiga RZA-samarbetet är till och med ursäktat med den rika Brian Eno-harmoniseringen.