Jag blir sällan arg, men Ivory och Adam Kanyama är så bra att det tåras i ögonen. När alla andra väntar i kollektivtrafiken susar de fram som om de vore höghastighetståg på magneträls. Det är hårda ord, det är rättframt och kallt, det är fartfyllt och elakt och vasst och ändå skrivet med så mycket värme att det hettar i kinderna. Till att börja med är det guld att försöka matcha två så olika stilar. Det är slitsamt att försöka hänga med i Kanyamas tempo. Det hörs hur han nästan snubblar på orden i jakten på pulsen. Samtidigt lutar sig Ivory så långt tillbaka att rytmen rubbas. Det skulle kunna vara en dynamik som haltar men istället känns den längtande, drivande, slitsam, trotsig.
Skivbolag:
Artist:
