Jag har inte för vana att titta tillbaka och önska att saker och ting skulle vara som förr. Men ibland går det inte att komma ifrån. Det finns ju en hel del som faktiskt var bättre förr. Luften vi andas, till exempel. Och min figur. Lady Lynette var också bättre förr. Eller rättare sagt, hennes musik. För det är ett ganska obegripligt steg som denna Sydafrikansk-ättade malmöbo har tagit i och med senaste plattan, i mina ögon tyvärr ett sorgligt snedsteg. Istället för att koncentrera sig på soulinfluerad jazz och funk, som första plattan bestod av, har Lynette Koyana och producenten Tore Johansson på Inside an outsider breddat det musikaliska spektrat. Resultatet har blivit en synnerligen splittrad och ojämn platta. Å enasidan en mjuk och beskedlig jazzlåt, å andra en musikstil som för tankarnatill Louise Hoffsten. Men det hade inte behövt bli så dåligt, för Lynette Koyanas sångröst är det sannerligen inget fel på. Men när det är så splittrat som här, och riktigt bra melodier dessutom saknas, så hjälperingen sångröst i världen. Hennes första album, Moshi-Moshi, som kom för ungefär ett år sedan, sålde bra i Japan. Det är möjligt att Inside an outsider också kan göra det, men jag har svårt att se att hon kommer att nå några högre försäljningssiffror i Sverige. Det var helt enkelt bättre förr.
Skivbolag:
Artist:
