Respektabel musik från England kan vara tråkig på två sätt. Det ena, mindre uppenbara sättet, är när elektronik-entusiaster meckar för mycket med sina hembyggda synthesizers. Fast beslutna om att aldrig spela en enda ton som låter som något som gjorts förut svävar de omkring i ett kulturellt vakuum. De har därför för länge sedan slutat bry sig om vilken frisyr de har och tror att riktiga mods är de som klär ut sig till 60-talskids. Den andra, självklara sortens tråkighet står såna som Inner Shade för. För dem är det givet att en manlig sångare bör låta så lik Stevie Wonder som möjligt, de bryr sig alldeles för mycket om vilken frisyr man får ha och inte, och de tror också att modernism innebär att klä ut sig till ett tidigare decennium. "Brand new, you're retro", som någon sa.
Men båda dessa tråkighetsfällor har sina kryphål. Aphex Twin har med sitt maskinbyggande åstadkommit en mängd häpnadsväckande själfulla spår, och om man skakade på huvudet åt Nu Yorican Souls lista av välkända covers på deras första album, så flinar man bara fånigt av lycka när Roy Ayers och George Benson får tampas med Kenny och Louies finaste houserytmer.
Inner Shade är ett gäng musiker och sångare från kretsen kring jazzfunk-gänget Incognito med vokalissan Maysa Leak i spetsen och Jean-Paul "Bluey" Maunick i producent-sitsen. På [I]4 Corners[/I] spelar de massor av skicklig jazzgitarr medan elpianon och stråkarrangemang låter exakt som någon på sjuttiotalet bestämde att de skulle låta. Det blir såklart solitt men tråkigt. Något samarbete mellan Aphex Twin och Incognito för att neutralisera de två sorternas tråkighet lär väl aldrig bli av, men det behövs ju inte heller. Vi har ju folk som 4 Hero som avgudar Richard Evans och Harry Whitaker, men de skruvar också sönder sina syntar för att få fram nya ljud. Inner Shade å andra sidan lägger en försiktig drum'n'bass-rytm ovanpå Freddie Hubbards [I]Little Sunflower[/I]. Det är en underbar låt men de borde hackat sönder den till oigenkännlighet. Har man soul så kommer man undan med det.
Miles Davis frågade en gång en musikerkollega (det här var på 70-talet när Miles hade vänt autentisk och akustisk jazz ryggen och bara förde funkigt oväsen): "Vet du varför jag aldrig spelar ballader längre? För att jag älskar att spela ballader så mycket." Vi borde alla lära oss att, när det behövs, släppa taget om det vi älskar. Även den gosigaste fjöjtfunken.
Skivbolag:
Artist:
