Hugo Holke debuterade så sent som i mars med sin första singel Oro, men det var en av årets finaste debuter.
Musiken på debutalbumet Tordyvel är vemodiga och typiskt svenska melodier, som ändå är nytänkande. Sången är finstämd med sitt spröda tilltal, intim utan att någonsin bli konstlad eller smörig. Musiken har ena benet i vistraditionen och den andra i något mer framåtblickande. Produktionerna är atmosfäriskt råa, akustiska och intima. De har en oförutsägbarhet som dock stundtals går över i plottrighet.
Soundet är lågmält men hittar in i en drömsk värld, som alldeles för lite svensk pop gör. Det är vackert, men också en lek med kontraster och ofta melankoliskt illavarslande. Lite som fiktionella berättelser som berättas baklänges och något hotar att spräcka illusionen. Som i rader som “maskrosor krackelerar asfalt”.
Det portionsstora albumet är bara sju spår långt eller 22 minuter. På albumet gästas han också av Lisa Åkeflo och Isabelle Landin. Två duetter för ett så kort album och en så ny artist tycker jag i det här fallet är lite tråkigt, jag skulle vilja se Hugo själv komma fram mer istället för att gömma sig bakom andra.
Trots att det är så flyktigt kort hintar det om något större och sår ett frö för vad som komma skall. Dessutom etablerar albumet en egen unik värld, inte ett lätt uppdrag för en så färsk debutant. Jag hoppas att det försiktigt utforskande växer till säkrare enhetlighet på nästa projekt, i linje med den första singeln Oro som resten av låtarna tyvärr inte lever upp till. Men tills dess gör sig Tordyvel bra i våra sommarspellistor.
