Hot Hot Heat skiter i att alla förutsättningar är fel. Eller också fattar de inte att smala slipsar och gula badges på kavajslaget var förra årets grej, liksom nervös new wave direkt hämtad från 1981. Med en dominerande Stranglers-orgel var det inte cool ens för dryga tjugo år sedan. De bryr sig inte om att Kanada aldrig varit en trendig nation, eller att Sub Pops status som skivetikett med koll och kvalitet definitivt har devalverats. De verkar inte ens vara medvetna om att usla bandnamn alltid - säger alltid - är fel.
På sin debut nonchalerar de alla sådana faktorer. Den intensiva och stiffa pop som Hot Hot Heat manar fram på knäckande [I]Talk to Me, Dance with Me[I] och [I]No, Not Now[/I] visar att de är alltför upptagna av sina skivsamlingar, som förutom tidiga Talking Heads och XTC endast består av en [I]Greatest Hits[/I] med Chic, för att bry sig om hur aktierna står för new wave-trender. Ledda av en sångare som har lyssnat intensivt på Colin Newman i Wire - det borde fler göra - kan de inte spela något annat än neurotisk pop på discobotten.
Om din lokala DJ vägrar spela Hot Hot Heat eftersom de "inte går att dansa till" är det dags att samla massorna under den gamla fina folkrörelseparollen;
Fuck dance, let's art!
Skivbolag:
Artist:
