Hör och häpna! Hanna Järver är artisten som vi ungdomar förtjänar. Åtminstone om vi ska tro det som skrivits om henne i media. Resonemanget: en ung (!) artist som skriver och producerar sin musik själv, med välskrivna texter på svenska och ett någorlunda unikt sound. En bristvara helt enkelt. Många av de största svenska popartisterna är ju snart 40. Vi behöver nytt blod, vilken tur att vi har Hanna Järver. Med hennes första album visade hon sig vara en fräsch ny röst på den svenska popscenen, och nu har hon släppt sitt andra album Tusen täta lögner in – tyvärr håller det inte samma kvalité.
Albumet är mer lågmält än So Long (debuten från 2018), och här är texterna i fokus. Det fungerar mestadels bra, men ibland försvinner Hanna Järvers sång i mixen. Så synd, för det är i texterna hon briljerar. Humor, dödsångest, ironi, kärlekssorg; det växlas snabbt och skickligt mellan olika känslolägen. Den största skillnaden från So Long är den nya, råa energin. En intressant ny riktning. Hon har även övergått till att endast använda gemener i sina låttitlar (trodde vi var färdiga med såna fasoner?).
80-talssynthar och distade instrumentstämmor gifter sig väl här men överskuggas av identitetslösa trummor. Det saknas tydliga hits, men några låtar som har växt på mig är Kalmar slott och Min bästa vän. Trots allt detta är skivan absolut värd en lyssning, och flera av låtarna är perfekta tillskott till åka-buss-hem-från-festen-spellistan!
