För några år sedan betydde en producent-titel från Jack Antonoff att något nyskapande och eget skulle presenteras. Numer är min reaktion snarare instinktivt negativ, en förväntan om ett slätstruket och kopierat sound. Därför blev jag något besviken när jag fick veta att Antonoff fått äran att producera Florence Welch nya album. Det höll i sig efter att jag hört singlarna, men efter att ha lyssnat igenom helheten är jag positivt överraskad.
På det nya albumet Dance Fever har Florence Welch nämligen testat på helt nya dynamiska ljudbilder, som snarare fortsätter bygga vidare på det hon etablerade i hennes tidiga dagar än de senare åren som varit house-influerade och elektroniskt poppiga. När hon debuterade 2008 var det något magiskt glittrande över hennes unika sound. Det var innan varenda person på Coachella anammat estetiken med blomsterkransar i håret. Med åren har både estetiken och soundet blivit urvattnat och kommersiellt.
Den nya musiken är spretig men ambitiös, vilket känns som en välkommen nytändning efter alla enkelspåriga danshits. Det är återigen mer personligt och introspektivt, tillsammans med kaleidoskopiska ljudbilder, råa men ändå smakfullt moderna. Antonoff har här lyckats förvalta kärnan som är Welch, men ändå utmanat till att testa gränser. Till och med hennes röst skiner starkare än vad det gjort på länge, när den tar sig genom skrymslen och vrår.
Som ovan nämnt är det inte de radioflörtande singlarna som imponerar, utan snarare albumets mittsektion. Musiken har inte bråttom att göra snabba poänger, utan den är snirklig, tar omvägar och förlorar sig i sidospår. Framförallt ligger fokus på kontraster mellan ljust och mörkt som skapar en intressant friktion.
Welch lär aldrig bli indie igen, men det här är en trevlig kompromiss. Det är precis så utrycksfullt och eget som ett Florence and the Machine-album bör vara. Det är också ett klockrent post-pandemi-album och dessutom det bästa sedan albumdebuten Lungs.
