Första gången jag hörde The Fat of the Land var på en buss på vägut från Stocholm tidigare i sommar, någon vecka innan skivan släpptes. Enbekant hade en kassett som jag lyssnade på i en dålig kassettradio. Basensprack hela tiden och sången flöt ihop till ett eget instrument. Det lät såjävla smutsigt, så aggressivt och så, ja, det där lilla obeskrivliga somkänns som ett nu, som om den här musiken liksom flyter allra längst fram itiden, före allt annat. Jag kände mig som placerad i slutscenen av filmenStrange Days, eller som om jag befann mig längst ner, längst in på denhårdaste klubben i Brixton. Jag kände mig som världens tuffaste kille somlyssnade på den bästa musiken någonsin.Några veckor senare hörde jag Funky Shit från skivan på radio och underförsta minuten av låten tänkte jag bara att det lät som en riktigt dåligProdigy-rip off. Sedan insåg jag att det var Prodigy och var tvungen attsätta på skivan direkt för att höra om den verkligen lät så här. Och detgjorde den ju, tyvärr. The Fat of the Land, albumet som enligt enad,inskränkt musikpress är det viktigaste sedan The Beatles, är faktiskt inget annat än ett knippe halvdåliga Prodigy rip-offs. Det känns som om de varit på anställningsintervju hos sina fans, och fansen alla skrikit i kör "Var er sjäva, gör er grej, gräv ert eget hål" och så har de försökt låta precissom man förväntar sig att Prodigy ska låta.
Jag blir väldigt irriterad på alla taskiga ljud som de smyger in här och var i låtarna, bara för att förstöra. Helt briljanta break beat kaskader raseras av såsiga trancesamplingar (Smack My Bitch Up), onödiga vokalinslag(Narayan) och pretentiösa intron (Mindfields).
Den där råa känslan som gjorde att jag älskade Music for the Jilted Generation känns här bara manierad.
Att den asjobbige tönten Keith Flint dessutom är med i nästan varje låt gör inte direkt saken bättre. Keith Flint måste vara den mest överskattade personen på 1900-talet. Har aldrig förstått varför det skullevara coolt att vara puckad. Han är verkligen en idiot. Alla som sett honom förstöra en livespelning vet vad jag pratar om.Kanske överdriver jag lite. The Fat of the Land är långt i från en katastrof. Den innehåller några av de mest innovativa ljudkombinationer som skapats i år, och den funkiga Diesel Power är breakbeatrap från himlen. Men med tanke på vad den kunde ha blivit är den en enorm besvikelse.Det är bara på en buss på väg ut från Stockhom i början av sommaren, eller i en taxibil, högt uppe på en sådan där motorvägsbro i utkanten av sydöstra London, när man tittar ut över hela den fulsnygga, mörka nedgågna staden,och plötsligt hör att radion spelar en brusig version av Smack My Bitch Up,som Prodigy kan ge en gåshud.Sätter man däremot spontant på The Fat of the Land hemma, blir man bara trött.
Skivbolag:
Artist:
