På sitt nya album So Much (For) Stardust återbesöker Fall Out Boy sina rötter utan att upprepa sig. Pop-punk, pop-rock, emo – vad man än väljer att kalla det som hördes på de numera klassiska albumen From Under The Cork Tree och Infinity On High så finns det här. Men istället för att falla tillbaka på gamla meriter tar bandet tillfället i akt att skapa något nytt och fräscht av det.
Inte minst hörs det i den första av albumets två singlar, Love From The Other Side, som är en av de bättre låtarna på albumet. Här kommer även bandets teatraliska och orkestrala sida till sin rätt, i de filmiska och dramatiska inslag som också genomsyrar albumet i stort. Som vanligt är det Patrick Stumps ikoniska sångröst och de välskrivna, smarta texterna som stjäl rampljuset. Men stråkarna och återkomsten av gitarrer spelar även de viktiga roller i vad som gör det här albumet bra. Det är som om bandet desperat vill distansera sig från hur de lät på deras senaste alster, Mania, där mycket av det som är Fall Out Boy försvunnit.
Stråkarna återkommer framför allt i I Am My Own Muse, en låt med ett så bombastiskt intro att den hade kunnat framföras på valfritt konserthus. I refrängen låter Stump som Michael Jackson när han spottar fram raderna ”Got to throw this year away / We got to throw this year away / Like a bad luck charm”. What a Time To Be Alive tar istället tillvara på det dansanta i Fall Out Boys sound och gör det till perfektion, medan den funkiga basen i Hold Me Like a Grudge gör den svår att motstå.
Fall Out Boy lyckas överhuvudtaget väldigt bra med att återskapa vad de är mest älskade för, på ett album utan några svaga stunder. Det är ett album som förmodligen kommer göra sig bra så väl på dansgolven som på bilstereon, och som påminner om hur bra Fall Out Boy faktiskt kan låta. Frågan är om detta är början på en ny era, eller om det bara är ett tillfälligt besök i det förflutna.
