Det är onekligen något speciellt att lyssna på ett album som föddes ur en bandkris. Estraden är väldigt bjussiga på sitt andra album med ärliga texter. Något trevande lyssnar man nyfiket, men vaksamt, på 20-nånting som handlar om exakt det man skulle kunna tro: de turbulenta åren man genomlever som 20-åring.
Det är ett högst personligt projekt där majoriteten av låtarna handlar om bandmedlemmarna Louise Lennartsson och Carl Silvergrans uppbrott. Något med Estradens musik är att deras låtar ofta kommer till liv och gör sig bättre på ett album än som singlar. Gråter tillsammans över varandra väckte inte något särskilt intresse när den släpptes i januari, men som uppföljare till …247 dagar… blir den plötsligt en albumshöjdpunkt. Låtarna lyfter varandra och det mycket tack vare innehållet.
Trion är hitmakare och har skaffat ett tydligt signatursound som funkar för deras musikaliska uttryck. Likt debutalbumet Mellan hägg och syrén är 20-nånting uppdelat i olika ”kapitel” med hjälp av mellanspel och röst-memon där mittsektionen är klart starkast. Hade det dock inte varit för de här snygga mellanspelen (shoutout till albumets femte låt som förtjänade att vara längre) finns en risk att det blivit något enformigt.
Estraden gör sin grej och levererar hit- och radiovänlig svensk popmusik. Igenkänningsfaktor är bra, men det kommer till en punkt där det blir något förutsägbart. Det finns några avstickare som Mitt hjärta slår och titelspåret, men över lag är det inte en jättestor produktionsmässig skillnad från vad gruppen tidigare har gjort.
20-nånting är ett relaterbart projekt med några stjärngäster som Newkid och Eah Jé och flera av låtarna kommer vara uppskattade tillägg på diverse breakup-spellistor. Men produktionen mäter sig inte helt med de välskrivna texterna som är albumets verkliga hörnsten.