Esbjörn Svensson Trios jazz är kritvit. Det gör den helt annorlunda mot den jazz jag egentligen håller kär. Den inspelad av brasilianska eller amerikanska musiker på 60- och 70-talet, den som hämtade kraft från samba, latin, funk och soul, gärna den med sång på. Esbjörns pianospel är så luftigt, så sprött, helt befriat från smuts eller svett, nästan som om det levde i en obefolkad värld. Det ödesmättade och könlösa har blivit trions signum. I mina öron är deras sound också helt och hållet förankrat i staden Stockholm och ett stilla svenskt liv.
Det var när Esbjörn och trummisen Magnus Öström flyttade till Stockholm som de blev ett jazzband. Innan dess hade de hållit på med rock och det är nog den bakgrunden som gör att de skiljer sig från en konventionell jazzoutfit. De har alltid varit väldigt duktiga på att bygga upp stämningar, framförallt i deras ballader. Så också på gruppens åttonde skiva [I]Seven Days of Falling[/I].
Inledande [I]Ballad for the Unborn[/I] sätter an tonen, det efterföljande titelspåret är ännu finare. En stråke ligger och gnider mot en cello som om den aldrig gjort någonting annat, tystnar och ger plats åt något - för ovanlighetens skull - smutsigt ljud som jag inte kan identifiera. Det blir stundtals än ruffare tongångar, och snabbare. Jag gillar det inte lika mycket som på [I]Good Morning Susie Soho[/I], men ofta är det lika vackert som vi blivit vana vid från E.S.T.
Skivbolag:
Artist:
