Trions förra platta Good Morning Susie Sohohandlade mycket om att experimentera. Om vi bortser från det gömda bonusspårets "Jimi Hendrix-jammar-med-Hare-Krishna" verkar Esbjörn Svensson Trio nu mera vilja konsolidera sig och bygga vidare på det som gör dem till Sveriges bästa jazzband. Bandet har fått ett prestigefyllt USA-kontrakt med Columbia, och om Strange Place for Snow
är tänkt som en introduktion för en ny publik kan snart Lars Gullins och Monica Zetterlunds USA-framgångar komma att framstå som relativt begränsade. Att jämföra Esbjörn Svensson med Jan Johansson är ett utslag av lathet, inte särskilt relevant annat än till val av instrument. Då är Gunnar Svensson en mer relevant referens för Esbjörn Svensson. Men Esbjörn Svensson Trios storhet ligger i deras samspel snarare än i individuell virtuositet, och behöver inte ställas mot nationella storheter. De gör modern och samtidigt tidlös jazz som står på egna ben. Ändå; att Esbjörn Svensson däremot är vår egen Monk har vi vetat länge, inte bara genom hans sätt att närma sig just Monk utan lika mycket genom egensinnet. Men att Dan Berglund är vår egen Mingus har inte varit lika tydligt förut. Här tar han plats, ibland med stråke och ibland utan, och lyfter trion till nya höjder. Om Monk och Mingus liksom Esbjörn Svensson Trio möjligen sneglade på Béla Bartók så hämtar Esbjörn Svensson sin inspiration även från band som Radiohead och Roxy Music. Det gör att deras jazz ofta har funk, som Spunky Sprawl
och inledande The Message
, och lika ofta popig och catchy. Titelspåret är en framtida klassiker av Round Midnight
-kaliber. Strange Place for Snow
visar att det nationella genombrottet ligger långt bakom Esbjörn Svensson och att det nu bara återstår världsherravälde.
