DJ Snake – Carte Blanche

levi hielle-bergstrom 00:04 28 Jul 2019

Den franska producenten DJ Snake har toppat listor världen över med låtar som Loco Contigo och Taki TakiFinkänsligaradiohits har kommit att bli hans signum. Listan med imponerande samarbeten är lång. Att som stjärnproducent släppa ett eget album är dock riskabelt. Fristående spår som gör bra ifrån sig på topplistor är inte synonymt med ett bra album. Om hans diskografi var spretig innan så hjälper inte direkt Carte Blanche. Dubsteptrap och urbano blandas med features från en skara artister som har ganska lite gemensamt. 

DJ Snake har förmågan att fånga och förstärka det unika hosartisterna han jobbar med. J Balvin skiner på Loco Contigooch Bryson Tiller är verkligen i sitt esse på SmileÄven om DJ Snakes insats på Enzo hade kunnat vara mer originell så hittar Sheck Wes, 21 Savage, Gucci Mane och Offset rätt den monotona trap-produktionen. Burna Boy gör utan vidare konkurrens No Option till albumets bästa låt. DJ Snake är onekligen en duktig producent, men spår som Made In France och Frequency 75 får mig att undra vad som kännetecknarhonom som artist. Det finns en diskrepans mellan vad han är känd för och vad han kastar sig över när inga kända rap-features finns i närheten. De få spår på Carte Blanche där han inte producerar någon annan, utan får leka fritt, drar mot hård dubstep och EDM

I jakten på bredd så tappar DJ Snake mig någonstans halvvägs in i Carte Blanche. Southside, som är en vildsint dubstep-produktion, gifter sig illa med de tidigare nämnda superhitarnaoch belyser vad som känns underligt med albumet. Det är en samling fristående projekt som fösts samman. Delarna är starkare än helheten vilket gör att Carte Blanche låter mer som en spellista på en förfest än en världsproducents magnum opus.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.