Kanske skulle min tolerans vara större om inte så många redan hade misshandlat Boys Don‘t Cry och Let‘s Dance. Fast troligen inte. Titlar som Another Day In Paradise och Neverending Story kräver att man tillför något utöver det vanliga, och det gör inte Di Leva. Han tillför sig själv och sitt sedvanliga kärleksbudskap och ingår således sliskig symbios med ursprungsverket Det enda försonande i Di Levas fortsatt envisa utforskande av kosmos godhet är hans val att tolka Personal Jesus - ett tecken på humor och självdistans. Men det räcker långt ifrån hela vägen.Däremot lyssnar jag gärna på de stillsammaste spåren The Miracle of Life och avslutande The Winner Takes It All, och funderar på om det inte är balladkung Di Leva borde bli. Eller jazz- och soulman. Då lovar jag att se fram emot nästa coveralbum.
