Di Leva - Lovestar | Nöjesguiden

Ni vet det där autokompet man kunde ställa in på sin synt när man var barn? Det är Tomas Di Leva uppenbarligen väldigt förtjust i, för han låter det utgöra den musikaliska grunden i många av den här skivans låtar.

Vi får i alla fall hoppas att det är det han gjort, då det vore smärtsamt illa spenderad tid att återskapa detta sound så minutiöst som han i annat fall har gjort. Hur det än ligger till med den saken är det synd att Di Leva har valt den ljuddräkt han har. Han sjunger nämligen bättre än någonsin förr - mjukt, vackert, voluminöst. I vissa fall räddar det nästan det dravel till hitkavalkad han har valt att tolka. Lovestar kunde inte bli mer förutsägbar i sitt låtval om den så åkte på inspirationsresa till Sälens Afterski.

Kanske skulle min tolerans vara större om inte så många redan hade misshandlat Boys Don‘t Cry och Let‘s Dance. Fast troligen inte. Titlar som Another Day In Paradise och Neverending Story kräver att man tillför något utöver det vanliga, och det gör inte Di Leva. Han tillför sig själv och sitt sedvanliga kärleksbudskap och ingår således sliskig symbios med ursprungsverket Det enda försonande i Di Levas fortsatt envisa utforskande av kosmos godhet är hans val att tolka Personal Jesus - ett tecken på humor och självdistans. Men det räcker långt ifrån hela vägen.Däremot lyssnar jag gärna på de stillsammaste spåren The Miracle of Life och avslutande The Winner Takes It All, och funderar på om det inte är balladkung Di Leva borde bli. Eller jazz- och soulman. Då lovar jag att se fram emot nästa coveralbum.

Skivbolag:

Universal

Artist:

Di Leva

Fler musikrecensioner