Alla dessa gitarrkillar med för mycket tid och för många pedaler! Det är klart att de ska få finnas men visst är det ändå så att all konst inte behöver visas för allmänheten? Jag har hört så många så kallade ”instrumentella" album som envisas med att dölja sina musikaliska brister bakom någon slags pseudo-intelligent fasad av “ljudlandskap”. Det är något konstigt manligt med det!
Observera att det finns massor med artister som gör detta på spännande sätt: Julia Holter, Laurel Halo, Anna von Hausswolff, med flera. För att inte tala om alla fantastiska kompositörer inom konstmusikfältet. Men ännu en gitarrkille? Ungefär så tänkte jag innan jag hade lyssnat på Daniel Ögrens nya skiva Laponia III.
För det visade ju sig att det kan vara fint med gitarrer och ljudlandskap. Väldigt fint. Egentligen är det allt jag har att säga om albumet: det är vackert och melankoliskt! Visserligen kan några av låtarna vara lite väl repetitiva, och vissa av beatsen som plötsligt smyger sig in bryter den annars så vemodiga stämningen.
Men alla dessa ställen vägs upp av smått geniala drag såsom de The War on Drugs-inspirerade gitarrmelodierna på Vinter, eller den svindlande formen på 13 minuter långa Bortglömt. Här vågar Ögren experimentera med formen, och då är han också som bäst. Brus och akustiska gitarrplock inleder ljudresan, som för tankarna till både dånande stenras och glittrande vattenfall, innan låten stillsamt svävar iväg med en reverbindränkt elgitarr.
Kanske är Laponia III inget album jag kommer återkomma till ofta, men jag är ändå glad att Daniel Ögren fick spräcka mina fördomar.
