. Jag måste fortsätta tjata tills hela världen har hört den. Ni hittar den på Rehearsals for Departure
, Damien Jurados andra och överlägset bästa LP. Jag kan rätt och slätt säga att det är en av vår tids tio bästa poplåtar. Den gjorde också att jag lyssnade oproportionerligt mycket på resten av skivan, en gång till, igen och ytterligare ett varv. Det i sin tur har lett till att -- och håll i er älskade Mojo ordentligt nu -- Jurados röst ligger mig lika varmt om hjärtat som, säg, Dylans, Braggs eller Townes Van Zandts. Till I Break Chairs
har han också skaffat sig ett The Band eller The Blokes, döpta som en av hans EPs till Gathered in Song, och de skapar den gedigna helhet som den experimentellare föregångaren Ghost of David
saknade. Här är sångerna ofta lika direkta och lika intensiva som Letters and Drawings
och Honey Baby
-- Ohios
nästan konkurrenter -- men silade lite noggrannare genom hemstaden Seattles tyvärr allt för välbekanta melitta. Jurado är däremot en lyriker av David Berman-mått och vare sig han sjunger om cigaretter, alkohol, horor eller sjöjungfrur så tror man hans varje ord. Eller jag gör det, trots att mina kontakter i Seattle säger att han varken röker eller dricker. Men mitt omdöme är ordentligt grusat av en av de vackraste och mest borttappade röster jag känner. Det måste räknas för något.
