Snotty brittisk poppunk, någon? Inte så spännande? Hört samma sak de senaste 30 åren? Visserligen, men då och då har det ju ändå kommit något enstaka band som stuckit ut. Det har visserligen förflutit en del tid sen The Libertines fick oss att känna att ilsken pop, utspottade slagord och nödtorftigt stämda gitarrer var exakt vad vi behövde, men om någon ska kunna frammana den känslan igen är det The Cribs.
På sitt tredje album, producerat av Alex Kapranos, har syskontrion Jarman vuxit till sig ordentligt. Tvillingarna Ryan och Gary sjunger dialoger som minner om just Pete&Carls lyckligare stunder, och kommer till och med undan med de numera obligatoriska The Strokes-influenserna i frenetiska My life flashed before my eyes. I ett anfall av övertydlighet, om det skulle behövas flera skrammelreferenser, har The Cribs som grädde på moset till och med engagerat självaste Lee Ranaldo till att mässa klagomål i Be safe.
The Cribs attityd och vassa låtmaterial, där musikkanalsangreppet Major’s titling victory (pröva att förkorta det) och i synnerhet I’m a realist är särskilt uppmärksamhetstörstande, ger oss anledning att spetsa öronen i riktning mot de brittiska öarnas arga unga män igen.
Skivbolag:
Artist:
