Cate Le Bons nya album Pompeii är bland det bästa jag hört på länge.
Antiken, dadaism och dekonstruktion beskrivs som albumets estetiska ramverk. Jag är osäker på om det går att höra dessa influenser, men skriv gärna till mig om ni gör det! Jag uppfattar det snarare som efterhandskonstruktioner som Cate Le Bon skapat för att verka smart. Vilket hon visserligen verkar, särskilt i hennes mystiska och vackra texter. Men varken texterna eller hennes filosofiska spörsmål var något som lämnade några intryck under min lyssning.
Nä, intrycken kom snarare från de underliga sångmelodierna, de sorgsna saxofonerna, de avlägsna, nästintill trasiga syntarna, och inte minst tomheten, som fyller låtarna och får instrumenten att låta som efterlämningar. Gitarrerna, saxofonen och syntarna låter som ekon, som bara ibland hamnar i fokus. Vi är utelämnade till Le Bons röst som binder ihop projektet, och också innebär att de andra instrumenten kan komma in och ut på ett väldigt fritt sätt.
Efter min beskrivning skulle man kunna tro att lyssningen är deprimerande. Men den är snarare surrealistisk. Musiken är mycket vacker, ibland igenkännbar i traditionella former, inte minst på låten Moderation (som påminner mig om att det var för länge sen jag lyssnade på Kurt Vile), och andra gånger existerar låtarna i Cate Le Bons helt egna ljudvärld.
Något som drar ned betyget från det högsta är tyvärr skivans längd. Eller snarare att hon gjort två eller tre låtar för mycket, som inte bidrar med något. Hon får helt enkelt slut på idéer, vilket gör att slutet av albumet känns något repetitivt. Dock är det ett mycket litet problem i ett annars så fulländat verk.
