Sedan The Salazar Brothers tog Mando Diao under sina vingar har jag fascinerats av röstresurserna gruppen besitter (nä, var inte så insatt innan, förlåt mig Sveriges rockgubbar). I PSL-versionen av Stors mästerverk Lilla Shorty blev jag rent av irriterad över att Björn Dixgård och Gustaf Norén inte alltid fucks wit svart musik. Konstnärsgemenskapen Caligola är sannerligen ett språng i den riktningen och något att bli minst sagt upphetsad över. Välproducerat med både jazz-, blues- och breakbeatsinfluenser som smälter samma så fint med de sträva sånginsatserna - inte minst från Lagaylia Frazier. Älskar att vuxna människor lekt fram det kreativa flödet som tar sitt uttryck i denna besynnerliga och ljuvligt oklara performance.
Skivbolag:
Artist:
