Bo Kaspers Orkester är ganska outforskade vatten för mig, eller i alla fall så outforskade de kan vara för någon som är uppväxt i Sverige. De har ju släppt 12 album under min livstid så det vore ju en sjuk bedrift att helt ha missat dem.
Därför gjorde jag det enda rimliga i det här läget. Innan jag själv lyssnade på plattan ringde jag upp min mammas make, Per. Han är 60, hovslagare, fritidsseglare, samt det enda Bo Kaspers-fan jag känner. Per fortsatte borra högljutt i någonting under telefonsamtalet, men så här mycket förstod jag om hans kärlek till bandet:
”De är glidare. På ett jäkla skönt sätt. Och spelar svensk folkmusik! Jazz! Med ett jävligt soft groove. Lite slick, lite smart, lite salsa. Och så lite molltoner. Behaglig melankoli. Må-bra-depp typ? Med skönt gung och fantastiska texter.” Han berättade att hans band spelade ett gäng av Bo Kaspers låtar, la på, och kompletterade sedan med detta sms:
Med denna bakgrundskunskap lyssnade jag själv på den nya plattan. Var det jävligt soft groove? Jadå! Var det lite slick, lite smart, lite salsa? Jomen det tycker jag absolut. Skönt gung? Absolut. Musikerna är såklart så kompetenta att det vore oförskämt att inte berömma dem, och för att vara ett bands 12:e album känns det oväntat hungrigt.
Även om jag själv kanske inte är ett konverterat fan så är jag mycket säker på att Per kommer bli mycket nöjd, och det är ju ändå det viktigaste.
