Ett band som Bloc Party - och alla andra postpunkband som hade sina storhetsdagar under mitten av 00-talet med fansen bestående av förvirrade tonåringar - har egentligen alla odds emot sig för en lyckad comeback. Hos kritikerna har det varit ljummet sedan släppet av bandets andra skiva A Weekend in the City, och ännu värre blev det efter Intimacy som tillsammans med singeln Mercury visade på ett elektroniskt hjärnsläpp. Snart bestämde sig bandet för en paus på obestämd tid, och det var ungefär samtidigt som Kele Okerere förvandlade sig själv från indiehjälte till dansgolvsgud. Han visade tydligt att Kele klarade sig alldeles utmärkt utan sitt Bloc Party. Den där pausen såg ut att kunna bli livslång.
Men efter rykten om splittring och historier om Keles divafasoner släpps bandets fjärde skiva, passande nog med titeln Four, och det är en skiva som känns mer Bloc Party än någon annan. Four präglas av bandets två specialiteter, fullt ös och lite mindre fullt ös. På den ena sidan av skivan har vi törstiga gitarrer (So He Begins to Lie) och hårda trummor (3x3). På andra sidan får snällare takter sällskap av Keles kärleksvädjan, i texter där han högt och heligt deklarerar att "I am yours now, respectfully, I am yours now, truthfully". Bloc Partys elektroniska hjärnsläpp har passerat, och den som hoppades på ett Silent Alarm för 10-talet får se till att önska lite hårdare nästa gång. Tills dess kan jag trösta era tonårsvuxna själar med att bandet lyckats göra några av sin karriärs bästa pärlor i The Healing och Day Four.
