Big Star var ett av de där banden som var betydligt större än summan av komponenterna, i det här fallet Alex Chilton, Jody Stephens, Andy Hummel och inte minst Chris Bell. Big Star var samtidigt samlade och okoncentrerade, aggressiva och veka, ouppfostrade och charmerande på ett bedårande och ömhetsväckande sätt. Men deras enda helgjutna skiva är debuten [I]#1 Record[/I], och senare höjdpunkter låg ofta (men inte alltid) den sparkade Chris Bell bakom, som [I]Radio City[/I]s [I]Back of A Car[/I].
Hans självdestruktivitet och senare död gjorde obevekligen Alex Chilton till soloartist, vilket namn han än valt att gå under, och vist nog har Chilton undvikit namnet "Big Star" sedan sin första egentliga soloskiva för 31 år sedan, förutom för någon nostalgisk konsert när någon velat betala.
Men Big Stars anseende har vuxit, och när Alex Chilton nu väljer att fullt ut återuppliva sitt gamla bandnamn har han enbart kommersiella orsaker. Det spelar nämligen ingen roll att Pete Townshend brukar anges som den som myntade begreppet "powerpop", och att många historiker vill spåra enkla poprefränger kombinerat med avancerade vokalharmonier och kraftfulla gitarrer till band som Badfinger eller till och med The Beatles. För en hel generation Posies, Jayhawks, Tonårsfanklubbar och Lucknow-pakter är nämligen ändå Big Stars två första skivor det självklara ursprunget till all god musik.
Främst i beundrarskaran har alltid The Posies stått, och att beredas gott om utrymme på bandets senkomna fjärde skiva är förstås inte så lite smickrande för The Posies båda ledare, som får dela på hälften av skivans sånginsatser. Ken Stringfellow lyckas ordna Brian Wilsonska vokalarrangemang och harmonier, med Beach Boys-lån i både lyriska och musikaliska fraser, i [I]Turn My Back On the Sun[/I], och Jon Auers [I]Lady Sweet[/I] är fin, liksom duetten med Jody Stephens i [I]February`s Quiet[/I], även om han inte är den Chris Bell han skulle vilja vara.
I inledande [I]Dony[/I] lyckas Alex Chilton fånga Big Stars speciella powerpop nästan lika autentiskt som det Teenage Fanclub regelmässigt åstadkom för tio år sen. Men där slutar alla kopplingar till Big Star. Istället är [I]In Space[/I], till exempel med Jody Stephens [I]Best Chance We`ll Ever Have[/I], i åtminstone i delar en alldeles utmärkt The Posies-skiva, betydligt tuffare och än det bandets återföreningsplatta för ett par månader sedan. Ibland är den till och med ett hyfsad Box Tops-skiva, som när Alex Chilton med The Olympics-covern [I]Mine Exclusively[/I] återvänder till sina tonårs kritvita Memphis-soul.
Men mycket är skräp. Klassiskt 1700-talsstycken har Alex Chilton lustfyllt (för honom, åtminstone) massakrerat på månget soloalbum, men aldrig så här pretentiöst, klantigt, och pinsamt. Lägg till det alldeles för många gitarrtafflanden och sist men inte minst ett långt och uselt disco-jam från replokalen, som är en skam till och med för dokumenterat eklektiska Alex Chilton.
"Big Star"? Fuck off. [I]In Space[/I] är lika smaklig och lika autentisk som om Paul McCartney och Ringo Starr spelat in en ny skiva under namnet The Beatles.
Skivbolag:
Artist:
