Ben Lee — Quarter Century Classix

Patrik Forshage 19:46 18 Nov 2019

Coveralbum gör artister när tiden går och skrivkrampen inte släpper medan paniken vid tanken på att bli bortglömd växer alltmer. Om någon skulle glömt bort Ben Lee redan är han den australiensiske musiker som knappt kom in på sina egna spelningar när han som 15-åring i Noise Addict spelade förband till alla det tidiga 90-talets amerikanska lo-fi- och indieband. 

Minst hälften av dem han tolkar här har han delat scen med, och kanske är det förklaringen till att hans tolkningar av Built To Spill, Guided By Voices, Sebadoh, Superchunk, Pavement och Fugazi är så artiga och vördnadsfulla. Det är nedtonat och mer lågmält än originalen, och med ett band där William Tyler spelar gitarr är det garanterat stabilt och kompetent. 

Men det är sällan särskilt spännande, och även om Ben Lee själv ser tolkningen av Daniel Johnstons Speeding Motorcycle som skivans viktigaste stund har hans version inget att sätta emot vare sig Mary Lou Lords tolkning eller den inspelning Daniel Johnston själv gjorde tillsammans med Yo La Tengo. 

Hans tagning av Dinosaur Jrs Get Me fokuserar på de harmoniska kvaliteterna i låten istället för feedback, och det är behagligt. Men den enda som verkligen väcker engagemang är en renskrubbad akustisk Sugar Kane, ursprungligen av Sonic Youth och här lyft till nya höjder av Ben Lees ständige sidekick Julianna Barwick.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Finntroll - Vredesvävd

Dessa finska tokar är nu inne på sitt sjunde album med trolska texter på svenska. Musikaliskt rör bandet sig fortfarande i en folkmusikalisk grund med en stor del insprängd humor. Samtidigt har bandet maxat inspirationen från extrem symfonisk metal som gränsar till den black metal vi bekantade oss med i slutet av 90-talet. 

Garbochock — En annan dag

När Stry Terrarie från absolut ingenstans släpper ett andra studioalbum med Garbochock är det på många sätt en sensation. Bandets hittills enda album Ritual från 1980 är en av de mest intensivt brännande album som givits ut i landet, och ett av de fem album som kommit att definiera svensk postpunk (jodå, jag sneglar också åt ert håll TT-Reuter, Cortex, Brända Barn och Dom Dummaste), så ett nyutgiven Garbochock-album är en sensation i sig. 

The Flaming Lips - American Head

The Flaming Lips vägar äro outgrundliga, och har varit så i mer än 30 år. Men inför American Head sa ryktet att Wayne Coyne hade tagit sig i kragen och landat från sina astrala irrfärder i kosmos hos något som sades likna deras 20 år gamla främsta stund The Soft Bulletin. Tyvärr stämde inte det ryktet.