Ben Lee — Quarter Century Classix

Patrik Forshage 19:46 18 Nov 2019

Coveralbum gör artister när tiden går och skrivkrampen inte släpper medan paniken vid tanken på att bli bortglömd växer alltmer. Om någon skulle glömt bort Ben Lee redan är han den australiensiske musiker som knappt kom in på sina egna spelningar när han som 15-åring i Noise Addict spelade förband till alla det tidiga 90-talets amerikanska lo-fi- och indieband. 

Minst hälften av dem han tolkar här har han delat scen med, och kanske är det förklaringen till att hans tolkningar av Built To Spill, Guided By Voices, Sebadoh, Superchunk, Pavement och Fugazi är så artiga och vördnadsfulla. Det är nedtonat och mer lågmält än originalen, och med ett band där William Tyler spelar gitarr är det garanterat stabilt och kompetent. 

Men det är sällan särskilt spännande, och även om Ben Lee själv ser tolkningen av Daniel Johnstons Speeding Motorcycle som skivans viktigaste stund har hans version inget att sätta emot vare sig Mary Lou Lords tolkning eller den inspelning Daniel Johnston själv gjorde tillsammans med Yo La Tengo. 

Hans tagning av Dinosaur Jrs Get Me fokuserar på de harmoniska kvaliteterna i låten istället för feedback, och det är behagligt. Men den enda som verkligen väcker engagemang är en renskrubbad akustisk Sugar Kane, ursprungligen av Sonic Youth och här lyft till nya höjder av Ben Lees ständige sidekick Julianna Barwick.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Need for Speed - Split Vision

Under 2018 gick det inte en vecka utan att ett 80-talsdoftande svenskt släpp skulle recenseras. Hela mitt liv var tonsatt av synthar, trummaskiner och nostalgi för en tid jag inte själv har upplevt, och jag blev rätt mätt. 

Need for Speed är precis det - en svensk duo som hämtar sitt sound från 1980-talet. Men min första tveksamhet smälter ganska snart bort. Martin och Felix har en friare tolkning av soundet och riktigt starka melodier, och det är jag svag för.