Efter flera års sjukdom är Banks nya album en slags revansch, som den något övertydliga titeln skvallrar om - att ömsa sitt skinn som en orm. Jag hade kunnat klara mig utan tematiken kring ormar och djävulen som känns något malplacerad, men bakom det finns riktigt fina stunder.
Bäst landar Banks i den mörka avantgardistiska popen med stormiga ljudlandskap, som på spår som Deadend, Unleavable och I Still Love You kan vara väldigt drabbande. Hennes tidigare album har också lutat mot det tunga, men den här samlingen är mer påtagligt sorgdrypande. Banks är mer utlämnande och uppgiven.
Hennes mer R&B-influerade spår känns däremot rätt färglösa, med smärtsamt pinsamma rader som “I'm the devil and I speed with the pedal on the gas”. Det känns som rollspel mer än något annat. Dessutom är de rätt malplacerade gentemot resten, jag hade gärna sett en total djupdykning i svärtan istället för obligatoriska försök till hits. Det finns inte riktigt en sammanhållen dramaturgi vilket är synd.
Serpentina är hennes mest produktionstunga album hittills, det är både på gott och ont. Det är samtidigt detaljerat finjusterat och inte lika glossigt utslätat ljudlandskap som innan, men ofta lite för mycket autotune. Det är fint när det används för att kursivera, men skapar distans när det överanvänds.
Det är ett svårt album att bedöma, eftersom några av låtarna är bland det bästa Banks gjort. Det hade kunnat vara hennes bästa projekt hittills. Jag uppskattar att albumet i alla fall fått sluta i moll, att det inte slängts in ytterligare en överkompenserande glättigt tuff låt för att knyta ihop säcken. Men inget är väl så frustrerande som när man får en skärva av något intressant på ett album.
