Det brukar sägas att om The Streets är ljudet av en ung man som sitter i ett hörn och betraktar Englands klubbliv så är Audio Bullys bråkstakarna som får ut sina aggressioner på dansgolvet, e:ade och redo att slåss. Musiken är London-blandningen: smutsig UK Garage och hiphop, Daft Punks första platta och indieattityd från Madchester. Men gör man Audio Bullys till "det här årets Streets" gör man sig själv någon slags otjänst. The Streets Mike Skinner har inget emot att visa precis hur briljant och smart han är. Audio Bullys är däremot bättre ju dummare och brutalare de låtsas vara. Det är musik i rakt nedstigande led från Basement Jaxx [I]Where's Your Head At[/I] och förra veckans galnaste pubkväll. När de lägger in en prydlig wah-wah-gitarr på [I]The Snow[/I] känns det som att lyssna på Herbie Hancock eller nåt. När de däremot strimlar sönder ett Elvis Costello-intro på [I][Way Too Long[/I] vet man att Thomas Bangalter kommer att sitta i Frankrike helt grön av avund.
Det kanske är ett av årets mest obegripligt uppskjutna albumsläpp. När Audio Bullys-hypen var som störst, mellan den 12:e januari och 26:e februari ungefär, skulle landets cirka hundra sista äkta anglofiler offrat halva sin Stone Island-garderob för att få tag på den där plattan. När skivan väl kommer ut är det i popmusiktid en evighet för sent. Man behöver inte ta det som ett bevis för att popmusik är ytlig, men halva grejen med viss musik är ju att man får en "ge hit plattan nu för i helvete, annars dör jag"-känsla av det. Och de känslorna har avtagit lite för Audio Bullys under våren.
Men sen sätter man på skivan skithögt igen. Simon Franks låter som om han har Shaun Ryder som sångpedagog, vartannat spår låter som givet blandbandsmaterial för festivalkidsen i sommar och plötsligt sitter man igen och surfar på Ryan Airs hemsida efter en billig avgång till London. What the fuck!?!?Skivbolag:
Artist:
