Arctic Monkeys - Tranquility Base Hotel & Casino

Patrik Forshage 00:00 14 May 2018

Egentligen borde det kanske inte vara så oväntat. Dels har ju Arctic Monkeys tagit risker förr, i producentval och i försök att rikta om fokus från sin ursprungliga gitarrindie. Dels anstår det varje brittisk bandledare med seriösare ambitioner att ta med sig sitt band på experimentella avvägar när man har uppnått en viss status, fråga Mr Yorke till exempel? Ändå rycker Tranquility Base Hotel & Casino undan mattan för Arctic Monkeys följare, genom att göra precis allt fel på precis rätt sätt. 

Kortsiktigt kommersiellt är det förstås att skjuta sig i foten att använda ett etablerat varumärke för att krångla. Men det struntar Alex Turner i. ”Finally I can share with you, through cloudy skies, every whimsical thought that enters my mind”, konstaterar han i She Looks Like FunLänge hade han så noga arrangerat alla sina behov i separata kanaler. Behovet av att göra stora, luftiga och ekande sextiotalssoundtrack-inspirerade teatrala sånger att fortsätta finjustera sin tolkning av David Bowies perfekta croon till - det var musik som skulle sorteras till The Last Shadow Puppets. Det där filmiska i soundtrackbidrag och viljan till utsvävningar i olika riktningar genom gästspel och samarbeten. Arctic Monkeys var fordonet för först smart indie, sedan hårdare riff och därefter genomarbetade rocklåtar, så vassa att så gott som varenda en kunde släppas på singel (och nära nog allihop också hanterades just så).  

De reglerna gäller inte längre. Här tar Alex Turner med sig alla delarna rätt in i moderskeppet, och dessutom fyller han på med ännu fler nya influenser. En del av dem är explicit uttryckta i skivans texter, där filmtitlar, musik- och litteraturreferenser står som spön i backen, och där en låt som American Sports är en veritabel Bowie-hyllning både i textreferenser (leta efter Five Years-parafraserna, till att börja med) och i tonfall. Annat gömmer sig i musikens beståndsdelar, som förhoppningsvis kommer att fungera som världsbildsöppnande pussel för musikdetektiver under många år. 

Trots pretentionerna och trots att den rymmer musikaliska referenser från vitt skilda håll och eror är det en komplett och sammanhållen skiva Alex Turner och Arctic Monkeys har gjort. Det visar sig gå utmärkt att kombinera music hall med sextiotalsschlager och psykedelisk pop, och sätta ihop det med nakna r’n’b-rytmer, komplexa rockriff, en basgång från The Kinks och kanske en gammal g-funk-synthslinga dessutom, och att göra det på låt efter låt med bibehållen eller kanske till och med ökande angelägenhetsgrad ju längre det fortsätter. 

I Star Treatment och skivans höjdpunkt Four Out of Five hanterar Alex Turner den offentliga bilden av sig själv, och kanske den egna självbilden, på ett sätt som är lika estetiskt som utlämnande. Hursomhelst är han inte det minsta intresserad av popstjärnerollen längre, i den mån han någonsin kan ha brytt sig om den, och bara den som verkligen inte längre vill vara en av The Strokes kan erkänna att den viljan funnits. Det gör Alex Turner redan i skivans första textrad, och redan där står det klart att Arctic Monkeys 2018 inte har något intresse av att passa in på indiescenen eller på någon scen som enkelt låter sig kategoriseras för Spotifylistor överhuvudtaget. Istället är de med Tranquility Base Hotel & Casino ett av försvinnande få band som fullt ut gör att pop- och rockmusik faktiskt fortsätter vara angelägen, utmanande, nyskapande och intressant.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

The Coral - Move Through the Dawn

Det förr så unga psychpopbandet har snart hunnit in i medelåldern, och som återförenade och mognare har deras prioriteringar förändrats. Viktigare än vassa friflygande klingande gitarrsolon och andra sinnesutvidgande musikaliska experiment är numera ett gediget hantverksmässigt finslipande, och det är ingen slump att de nämner Traveling Wilburys som en central influens. Fortfarande finns psykedeliska detaljer i nästan varje låt, men det är de noggrant utmejslade melodierna av klassiskt radiosnitt, de stilla gitarrerna och de välavvägda vokalharmonier.