Att framgångsrikt fylla hiphops textstrukturer med tematiken från svensk vemodspop är inget nytt. Det är en av få uttryck som vilar på tillåtelsen att vara mer poetiskt utsvävande och som därmed utvecklar svensk hiphop åt helt nya horisonter. Till skillnad från andra i det gamet (som Alexis Weak) låter Anton Kristiansson mer som en halvsuicidal Lennart Hellsing. Han har korsbefruktat en Broder Daniel-pandabrud med en sluskrappare och på så vis givit liv åt en alldeles egen form av indierap. Pampig mastodontångest, flytande smutsretorik och dramatisk hjärtesorg med en sådan dubbelhet att det utan bekymmer kan rymmas i vilken cross-dressing hamnarbetare som helst.
Skivbolag:
Artist:
