Anderson .Paak – Ventura

levi hielle-bergstrom 00:00 15 Apr 2019

Med Ventura så visar Anderson .Paak att han är tillbaka på rätt bana. Det har varit svårt att avgöra om det var bra för .Paak att signa till Dr. Dres label Aftermath Entertainment. Hans förra album Oxnard, där Dr. Dre var exekutiv producent, fick en att fråga sig vem som egentligen styrde riktningen på Anderson .Paaks alster. På Ventura är det tydligt att det är .Paak som leder lyssnaren och resultatet blir ett album som rör sig i gränslandet mellan neo soul, g-funk och hiphop. 

Albumet är fullt av starka låtar. Det går inte att sitta still till Chosen One. Smokey Robinson kompletterar .Paak väl på albumets finaste låt Make It Better. På Jet Black rör sig Paak. och Brandy med känsla över en produktion som osar av g-funk. Apropå g-funk så gästar Nate Dogg på What Can We Do? som får en att tänka tillbaka på Stevie Wonder. Som ett inbitet fan av både Donny och Lalah Hathaway så är det svår att inte bli knäsvag av Reachin' 2 Much där den sistnämnda legenden rör sig i skuggorna. 

Några av vår samtids mest originella artister trängs på Ventura. Men efter det blandande mottagandet av Oxnard så längtade jag efter succéalbumet Malibus lättillgänglighet. Det är kanske inte det creddigate attributet ett album kan ha, men Anderson .Paak gör sig väldigt bra i det formatet. Singeln King James är ett exempel på när .Paak lyckas filtrera komplexiteten till något konkret på ett album som annars kräver mycket av sin lyssnare. Kontentan är att Ventura saknar struktur. Det är svårt att hitta exempel på en solklar hit. Men om man har tiden och tålamodet att låta Ventura växa har man snart ett album som kommer följa en väldigt länge.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.