Vad är egentligen det första man tänker är synonymt med vårt grannland i öst, Finland? Mumin, vodka och bastu? Absolut! Popmusik? Nja, inte direkt. Men hör och häpna: även popmusik kan de allt producera. Färgstarka Alma har lyckats skapa sig ett namn internationellt de senaste åren tack vare sin distinkt riviga röst och sina många stjärnspäckade musiksammarbeten. Charli XCX, Clean Bandit och vår svenska Tove Lo är några av hennes frekvent återkommande samarbetspartners. På sitt andra fullängdsalbum Time Machine ställer hon tillbaka klockan med nostalgiska produktioner och tar ett steg åt sidan från sitt annars elektroniska upptempo-sound.
Sedan den moderna tappningen av syntpop fick sig ett rejält uppsving under pandemin (tack Dua Lipa och The Weeknd) har det varit svårt att undgå från nästan vilken pop-platta som helst som efterföljde. Time Machine faller likaså in under kategorin med låtar som Tell Mama, som stundvis låter som en flirt med ABBA:s SOS, och Summer Really Hurt Us. Det är välproducerat och svårt att klandra men i ett djupt hav av artister som rör sig med ett liknande sound måste man sticka ut, och Alma lyckas inte hela vägen, utan vi stannar vid strandkanten och plaskar lite.
En artist som Alma, med det rösttimber och förmåga hon har, behöver låtar som visar upp detta. Det är allra bäst när det river till som i min personliga favorit The Cure. Det är en smärtsamt och en otroligt vacker popballad där hon verkligen tillåts att skina. Även på One In A Million och Natalia tillåter hon sin röst få stoltsera och det är en fröjd att höra. Utöver det känns plattan lite för safe, det händer inte tillräckligt mycket och det saknar den edge hon brukar leverera. Time Machine är ett bra popalbum absolut, men jag finner mig själv sakna Alma i sitt elektroniska och klubbiga element där hon känns som mest självklar.
