En artist kan alltid visa sin mest personliga sida på ett projekt men vi kommer aldrig riktigt förstå människan bakom masken, det är nog även meningen. Ab-Soul väljer att bryta sig fri från sin pseudonym och presenterar sig själv som Herbert på sitt senaste album.
I jämförelse med 2016-projektet Do What Thou Wilt är musiken betydligt mer uppmuntrande. Under de sex år som passerat har rapparen kämpat med belastningar från musikindustrin parallellt med förlusten av sin nära vän Mac Miller. Herbert symboliserar individen som läkt och lämnar allt negativt bakom sig.
Jag beundrar Ab-Soul då han är en skicklig MC och poet, samtidigt som han introducerar ett persona där det riktiga jaget speglas. Trots att narrativet dekoreras med unika allegorier och metaforer känns albumet utdraget och det är svårt att behålla intresset.
Det är självklart fint och positivt att Herbert är något som rapparen själv njuter av, det hörs i den hoppfulla soul-och boom bap-produktionen. Moonshooter är definitivt en av mina favoritlåtar med sitt himmelska beat. Utöver det känns musiken väldigt endimensionell och är långt ifrån engagerande.
Det är som att tolka ett chiffer när jag läser vissa av hans texter, däremot blir belöningen ännu större när jag kommer till insikt med rapparens idéer. Tanken är nog att man heller inte ska förstå allt, för i slutändan känner Ab-Soul sig själv bäst, som Herbert. Det är ett personligt och litterärt vackert album, men saknar kvalité i det ljudliga.
