En av raphistoriens mest inflytelserika grupper med ett sista album, 18 år efter det senaste. Fortfarande lika lekfulla som klartänkt reflektiva. Samma progressiva tänkare med livlig fantasi. Inte inte heller så nostalgidrypande och guldålderstrånande som unga millenniegenerationen kanske fruktar. Istället presenterar de redan på superinledningen The Space Program en perfekt balans mellan retro och nutid.
När Phife Dawg, efter drygt halva nämnda förstaspåret, presenterar sig är det inte längre bara storslaget och häftigt utan också skoningslöst ledsamt. Phife gick bort i mars, i sviterna efter sin diabetes. Utöver den unga åldern är det extra sorgligt efter den färska återföreningen med Q-Tip. Efter många års struligheter var det dock fint, både för dem och för oss, att de lyckades reparera sin relation.
Utöver bidrag från samtliga gruppmedlemmar innehåller albumet också ett gäng utsökta gästspel. Och Busta Rhymes, Andre 3000 och Kendrick Lamar i all ära, men vad kul det är att höra Q-Tip-kusinen Consequence på riktigt igen, en av 00-talets mest underskattade rappare.
Kanske är den till synes nedtonade entusiasmen i albumets andra del bara ett resultat av det mentala tomrum som uppstod efter den explosionsartade första halvan, kanske är det den mer framträdande avsaknaden av Phife Dawg, men disk två har inte riktigt samma infångande energi.
