En inställd resa ledde till en annan. Och kanske var det lika bra att Margreth Olin vände tillbaka till sina rötter. Jordens sång är en vacker dokumentär med sina mäktiga vyer av det norska landskapet som ramas in av hennes pappas vardagliga betraktelser. Han har bott i Oldedalen i västra delen av Norge i hela sitt liv och sett naturens krafter på nära håll. Det har präglat honom och det har präglat hans omgivning. Han ser att glaciären som alltid gett sjön sitt vackra blå vatten har krympt.
Men dokumentären handlar inte om miljöpåverkan utan om Margreths relation till sin far. Mamma får också vara med, på ett litet hörn. Han är jordnära pappa Jørgen. Kanske inte så konstigt. Genom hans vandringar i naturen (en riktigt krutgubbe) berättar han om hur det var förr. Rasolyckan i Loen 1905 drabbade byarna Nesdal och Bødal. Hela familjer spolades bort av den flodvåg som följde. Många återfanns aldrig. Något som pappan givetvis fick höra om under sin uppväxt.
Det är en sagolik vacker natur. Växt- och djurlivet som slår om och ändrar skrud är fascinerade men kanske inte nytt sett till naturfilmer. Rebekka Karijords musik framförd av London Contemporary Orchestra ger bilderna en ytterligare dimension.
Det är i pappas fotspår Margreth Olin följer i dokumentären. Men vad hon vill lära sig av honom är oklart. Han är en vänlig man och en bra far. Hela dokumentären blir till en vacker tavla och också en hyllning till Norges natur med hjälp av föräldrarnas sång till deras älskade hembygd. Fröding hade inte kunnat diktat det bättre själv.
