Hemligheter och lögner

Den första gången jag såg Hemligheter och lögner grät jag. Inte för att det i första hand är en sorglig film, utan för att vissa situationer är så laddade av motstridiga och blottlagda känslor, saknad och längtan, försök att gömma sig och samtidigt vilja vara delaktig, tillhöra en familj. Det vill vi alla. Vara med, vara älskade. Men tiden skapar avstånd och stolthet förhindrar försoning om vi inte är ärliga mot varandra.Familjen, företrädelsevis i arbetarklassmiljö, är ett återkommande tema i den engelska regissören Mike Leighs omfattande och gedigna film- och teaterproduktion. Med sina omsorgsfullt valda skådespelare improviserar han fram ett manus som ofta är lika absurt roligt som akut deprimerande, och även om situationer och miljöer är tillskruvade känns dialogen vardagsnära och gesterna köksbänksrealistiska. I Hemligheter och lögner skildrar han en bortadopterad ung svart kvinna, Hortense, som söker upp sin biologiska mor, Cynthia, som visar sig vara vit, och vilka konsekvenser deras möte får för dem själva och deras omgivning. Eftersom Hortense bor i en smakfullt inredd lägenhet, är välutbildad, välklädd och äter på italiensk restaurang medan Cynthia arbetar på fabrik iförd blommiga trikåer, när hon inte sitter framför TV:n i sitt nerslitna radhus är det också en provkarta över ett klassamhälle, ett slag för miljö före arv.Det finns så mycket att säga om denna film, så mycket som är bra. Skådespelarna är lysande, särskilt Brenda Blethyns porträtt av en kvinna i 40-årsåldern, hopplöst ensam och osäker, jobbigt kontaktsökande men hjärtegod. Detaljerna är många, en grillfest i trädgården är fantastiskt rolig. För det mesta känns människorna på duken som människorna i verkligheten, med fel och brister och behov av kärlek.Men när jag ser om Hemligheter och lögner är den inte riktigt lika rolig eller tragisk. Det är fortfarande en alldeles utmärkt film, men om man jämför med Leighs förra film Naken är detta en förhållandevis konventionell berättelse och upplägget med en svart kvinna som visar sig ha en vit moder känns av förklarliga skäl ibland något konstruerat. Detta är dock randanmärkningar, och att Mike Leigh har ännu bättre och viktigare filmer kvar att göra ska vi bara vara glada över.