Det finns något stumt och dövt i all den nya klimatsmartheten. Något auktoritärsbundet och bara dumt. Här kommer det i filmform. Personer som egentligen borde gå i terapi, men som projicerar sin skit på djur och natur.
I det här fallet handlar det om tv-kändisdjuret och delfinen Flipper och hans tränare. Flipper i sig är död sedan länge och spelades av fyra honor. Tränaren har tagit på sig ett samvete för alla delfiners leverne, helt i linje med diagnosen för narcissistisk personlighetsstörning. Han anser sig vara ansvarig för underhållningsindustrin med delfiner och ska därför befria, alla, delfiner. Dokumentärens subjektiva vinkel är inbyggt förjävlig och som vanligt räcker den inte för att maskera bristen på bra dramaturgi. Dessutom, att tycka om delfiner för deras falska leenden, de är ju disponerade så av naturen, är kanske det mest ytliga sätt att se på levande varelser. Är det viktigt att alla söta överlever? Jag äcklas och suckar.
