Stockholm

Whyte Seeds

Som inför en Nordpolenexpedition har Whyte Seeds förberett sig exemplariskt. De har ingående studerat orgelns roll i garagerocken, med en bunt tidiga Beatles-EP som förlaga har de övat stämsång intill perfektion, de har skaffat rätt rörförstärkare och noggrant studerat Nuggets tidiga disteffekter. Sedan har de övat skalor och tränat enkla effektiva riff till dess att de kunnat dem i sömnen, och na

The Cardigans

Damn homie! För inte så länge sedan brukade The Cardigans fylla varje poplåt med så mycket hookar, detaljer och gimmicks att de för ett ointresserat öra mest framstod som sin tids Melody Club. Nu lägger de i stället allt krut på att skriva tidlösa låtar skräddarsydda för rockradion. I stället för att slösa tid på att vara smarta och tounge-in-cheek gör de låtar som kommer att låta lika bra om 20 å

Eric Gadd

Två saker har präglat Eric Gadds musikaliska utveckling från slutet på 80-talet. Det ena är den ädla soul han haft som inspiration, vare sig vi talar om tidiga skivors Prince-lån eller Isley Brothers på [I]Spirit[/I] för tre år sedan. Varje skiva har haft tydliga spår av vilken vinyl som just då varit rätt och som dominerat hans hemmastereo. Det andra som alltid funnits i Eric Gadds musik är en

Righteous Boy

Ibland lämnar Righteous Boy Tambourine Studios och går på gatorna som en vanlig man. Då brukar han kalla sig för Magnus Sveningsson, precis som innan han tog en timeout från Cardigans. När Magnus Sveningsson nu återvänder till musiken har han hittat nya husgudar. De stämningar han med hjälp av stråkar och mollackord skapar påminner inte så lite om Nick Cave och Tindersticks. [I]Straight Song

The Facer

Det är kul med band som känner sig så fulla av kreativitet som The Facer. Under sina många spelningar har de utnyttjat all den dödtid som lätt infinner sig när man ligger ute på vägarna. Luckan mellan soundcheck och spelning, oändliga mil i en turnébuss, hotellrumsdöden, ja nog finns det utrymme att ta tillvara på kreativiteten bara man orkar. The Facer förstod att använda dessa timmar till någo

Fastlane People

Ostkepsen är min. Det finns recensioner man får ångra och en av dem är min halvsågning av Antiloops debutalbum. Varje gång jag hört In My Mind på ett gym eller i en taxi har jag fått ostkepsen nedtryckt över pannan. Jag hade fel. Så in i helvete fel. Antiloop steker Ibiza-fläsk lika effektivt som någonsin Fatboy Slim och kan bli precis lika stora. I en tid när alldeles för många artister är uppta

The ABBA Generation

Eller The Karaoke Generation. Det hade egentligen varit en mer relevant titel. För det är precis vad det här handlar om. Slutresultatet av at även den tredje generationen efter Abba har ställt sig framför spegeln, med hopprep som mikrofoner, och börjat mima till Björn & Bennys briljanta poplåtar. Det vore lätt att avfärda A-Teens som ett cyniskt skivbolagskoncept, men det blir svårt när man hör hur bra det faktiskt låter.