Ibland manas massorna till eftertanke när de lyssnar på radio eller TV. Vanligen görs detta genom att man programmerar in en artist med lite mer karaktär. Ofta betyder det Björk eller Fiona Apple, andra gånger blir det Macy Gray. Det är till att hålla till godo med det lilla. [I]The Id[/I] är Macy Grays andra skiva. Hennes musik tilltalar den där dåligt-samvete-synapsen längst bak i varje VJs huvu
(Sony)
JamiroquaiDet bestående minnet från den enda livekonsert jag sett med Jamiroquai, är när Jay Kay någon gång i början skriker "spliff" mellan två låtar, och en roddare kommer ut på scenen och ger Jay vad han vill ha. Jag tyckte det var lite coolt. Och att [I]Too Young to Die[/I] var fin jazzfunk gjorde inte saken sämre.
När Jamiroquai nu släpper sitt femte album, [I]A Funk Odyssey[/I], är det som om inge |
Jagged Edge
När man ordbajsat tillräckligt länge om att soulmusiken har sin grund i kyrkan är det lätt att börja fundera över varför det är så. Och antagligen handlar det om att kyrkan är det unga svarta USAs svar på Englands Manchester. Det finns liksom inget annat att göra där än att sjunga och starta ett band. R'n'b-kvartetten J
AmerikaAllteftersom låtarna på Bo Kaspers Orkesters tredje skiva flyterförbi växer sig en obehaglig känsla större och större i bröstet, en känslaav att det kommer att ta mycket längre tid att verkligen börja tycka om denhär skivan än det tog innan man första gången log mot den förra plattan Påhotell, och i än högre grad innan man blev förälskad i debuten Söndag isängen. Om det är någon skillnad på jazzpo |
A Few Small RepairsI Sonys register sorteras Shawn Colvin under "Folk" och "AdultContemporary". Sicket trams. I min bok är hon ljuv pop och färgstark rock igod förening, med sånger med lika stark integritet och intensitet somnågonsin P J Harvey. Men bara för att hon fyllt 40, dyrkar Joni Mitchelloch färgar sina sånger med mycket mandolin och akustisk gitarr så viftarmarknadsförarna med någon slags Ny Dylan-etikett.F |
BreatheDet är inte så att den långe alltid måste bära alla urinvånare ochozonhål på sina axlar, men det känns onekligen lite udda att höra honom lalla sig genom banaliteter som Surf's up Tonight eller det akustiska afterbeach-plonkandet One Too Many Times. Musikaliskt är det också klar George Harrison-varning: snällt, trallvänligt eller bara rätt och slättointressant - mycket långt från urkraften i bande |
Anuthatantrum
WK?
j?års tystnad följer Da Brat upp platinasäljandeFunkdafied. Och hon är bättre än någonsin. Hennes stenhårda rap ärlivsfarligt bra, i den otroligt mäktiga Lyrical Molestation har hon lyckatsfånga samma iskallt dokumentära känsla som Mobb Depp gjorde på TheInfamous. Live It up är också otroligt bra. Och till skilln