Gangsta's paradise-vokalistens soloalbum domineras av G-funk i kombination med old school-soul, och tung betoning på sång istället förrap. Många bra låtar där Gangsta's boogie och Crazy little g's, part 2 är givna favoriter. Lustigt nog är första delen av skivan bättre än den andra, som tyvärr tenderar att bli lite för smörig emellanåt.
Mega
NeighbourhoodKvartett från Liverpool (jodå) som spås en lysande framtid,åtminstone i England... Men de låter inte som Beatles, tack och lov. Någon har beskrivit dem som "Black Grape goes flamenco and sung by a man whocan't decide between cartoon Mexican, Ray Davies or Cypress Hill" och det ligger kanske en och annan sanning i det.Tommy Scott - som sjunger, spelar bas och skriver de lagom galna texterna -får si |
FeelerDet är rösten. Den där genomträngande, skärande, lätt opera divigastämman som skär igenom både märg och glas och som inte lämnar en endalevande själ oberörd. Det är den som gör att jag gång på gång faller för Marcella Detroit. Henns första möte med den breda allmänheten var när hon med Shakespear's Sister hade en hit med You're history. Efter två plattormed den konstellationen debuterade hon förra |
Jag är duDet är kanske respektlöst av mig, men jag är hjärtligt trött på regnbågar, kosmos, rymd och stjärnor - de där elementen som är lika förutsägbara på ett Di Leva-album som prdet kvinna på ett av Lundell. För att ha skrivit sin bibel - Rymdblomma - för snart tio år sedan, är hans melodier väldigt sakrala. Inget ont i det egentligen, men av Di Leva önskarman sig något som kommunicerar mer. |
Come NowDet är ganska häftigt att det låter som att Honeycave har två sångerskor, minst. I vissa partier låter det som om Maria Enzell har varit med om nästan lika mycket som Freddie Wadling, i nästa låter hon som hämtad från operan, i åter nästa som hämtad från någon gammal hårdrocksgrupp och i ännu en passus låter hon som PJ Harveys lillebror före målbrottet. Hon låter skolad, och det brukar ju medföra |
Orons fåglarSka det vara en Orkester ska det vara Bo Kaspers. Suzzie Tapper med anhang fortsätter sin lätt håglösa walkabout mellan de två territorier som Uno Svenningson respektive Eva Dahlgren mutat in, men vågar aldrig riktigt slå sig ner och slå rot någonstans. Därför blir det såhär: musikaliskt väldigt gediget och ombonat, men personligheten är och förblir obefintlig. Gud var orättvis när han fördelade d |
