Det här är publikfrieri i stor skala; perfekt när publiken stelnat till på någon festival, men inte lika självklart på skiva. Gruppen består av engelska och jamaicanska veteraner, kryddat med nya stjärnor som trombonisten Dennis Rollins och de ställer sig med ena benet i jazzen, det andra i ska/rocksteady och står inte stilla med något av dem. Bäst: när de lutar åt reggaebenet, som i Toots [I]Monk
Hannibal/MNW-ILR
ShleepSka man välja engelska excentriker har jag alltid gillat Roy Harper mer än Robert Wyatt. Det kan göra mig till fel person att bedömastorheten i det här omsusade comeback-projektet, med gäster som Eno och Weller. Om där nu finns någon storhet. Jag lyssnar och lyssnar, men hör mest ett album som är ganska...trevligt. Och något mer måste där väl finnas? |
