Dolores/EMI

Så var det dags för ytterligare en Broder Daniel att solodebutera.

Sedan jag såg Håkan Hellström live första gången har det valpaktiga minskat i takt med att min svarta poplugg ljusnat och blivit tunnare. Han fortsätter briljera varje gång och växer med musiken, eller om det är tvärtom, och levererar idag samma sorts hjärtskärande lyrik till ett proggigt och oredigerat komp. Det går lika lite att få nog av honom idag som det gjorde när jag såg honom första gången.

Det finns en egenskap som är mer svensk än någon annan: fegheten. Inte nog med neutralitet i krig, våra artister är livrädda för att ta ut svängarna och älskar att göra det som andra gör. Pacific! är ännu en halvbegåvad, halvelektronisk, halvmelankolisk grupp. Inte dåliga, men bedövande tråkiga.