På en kvällstidning för några år sedan var det någon som kallade So You Think You Can Dance för ett Let’s Dance utan kändisar. Jag skulle inte kunna komma på en mer felaktig beskrivning ens om jag försökte. För medan vi i Let’s Dance får se mer eller mindre ointressanta kändisar dansa på en nivå som rör sig från usel till okej, får vi i det senare programmet se några av USA:s allra bästa dansare. Visst präglas de första avsnitten av samma göra-sig-roliga-på-andras-bekostnad-attityd som Idol, men resten är en fröjd för ögat som är svårmatchad.
