Jag brukade anta att nordisk journalistthriller alltid måste kännas lika osannolik och konstlat action-stressad som typ Sprängaren.
Det hade tydligen danskarna också, för när Den tredje makten gick upp på hemmamarknaden väckte den chockartad förundran över att den var så bra. Lite paranoid är jag också, fortfarande. Ha