Christina Olofson är en driven filmare. När hon är som bäst, som i t ex I rollerna tre, är hon lågmäld, lite avvaktande och dröjande. Det skapar spänning och förtätar i det där svåra mellanrummet man aldrig riktigt kan sätta fingret på, men tydligt upptäcker när det är tomt. När hon dessutom utnyttjar sin visuella förmåga blir det bilder med stort innehåll och värde.
Hennes andra sida är mer be
