Dokumentärfilmaren Mikael Wiström har inga ambitioner att säga nåt nytt och omskakande om tunga ämnen som fattigdom, globalisering och framtid. Istället koncentrerar han sig på det han har - ett personligt material efter 30 års vänskap med den polioskadade trebarnspappan Daniel, en kärv men godhjärtad man som kör mopedtaxi i ett slumområde i Lima. [I]Compadre[/I] är en ganska rak fortsättning på W
Mikael Wiström
Vredens barnDokumentär film är inte, och har heller aldrig varit synonymt med "objektivitet", det vill säga verkligheten så som den är, det vill säga sedd ur ingen särskild vinkel alls. Dokumentär film är däremot, och därmed tvärtom verkligheten sedd ur en alldeles speciell vinkel, nämligen filmarens. En dokumentär film kan med andra ord innehålla hundra procent regisserade, arrangerade, "fixade" scener. Verk |
