När Wiehe försöker vara "modern" är han olyssningsbar (tro mig, jag lyssnade precis tillbaka på hans syntplatta med Dylan-tolkningar från tidigt 80-tal. En direkt plågsam upplevelse). Här har han överlåtit mycket av moderningsarbetet på producenten Stellan Colt och då blir det mer balanserat, men också lite småtråkigt, vilket varit förbannelsen över de flesta Wiehe-albumen på 90-talet. Så när jag
