Ligger som ett lik och flyter runt i Medelhavet i flera timmar. Annars ligger jag nära stranden där det är grunt nog för att kunna ta fäste i den räfflade havsbottnen men där vågorna ändå inte stänker saltvatten i ögonen.
Blicken fäst mot stranden istället för ut mot vattnet, fnissar när jag ser familjepapporna och familjemammorna kika på unga tjejer. Papporna av naturliga skäl och mammorna av avundsjuka. En hel timme efter att jag gått upp ur havet kan jag fortfarande känna våggunget i kroppen.
Timern på mobilen går av var femtonde minut, jag vänder på mig och täcker kroppen i ett nytt lager sololja för att, som reklamfilmen för Kroatien säger, steka en stund. Begraver händerna i sanden och sover räv när thailändarna erbjuder massage och afrikanerna vill sälja grejer till "best price".
Likaså när spanjorerna kommer lite väl nära. Blundar hårt. De pratar fastän jag ligger där jag legat i ett par timmar, halvsover om inte sover, praktiskt taget naken och väntar sig någon slags respons. Först när en drog fram guran och började sjunga (!) tröttnade jag och sa "no hablo espanol", det lilla tecknet på att jag faktiskt lever fick honom att stå kvar fem minuter till.
Saltsmak i munnen, ärr och födelsemärken som antingen blir kolsvarta eller kritvita, gratis saltvattenspray i håret, sand under naglarna när jag kliar mig i håret, bakom öronen och i alla möjliga, oväntade kroppsöppningar. Vinet är nästan gratis, maten är så god att det tar emot att äta den, jag pratar svenska med spanjorerna och det går inte att sluta och på onsdag kväll åker jag hem till Sverige!
Har, om möjligt, släppt ännu mer "på mig själv". Går runt som det värsta exemplet white trash (men kolla väskan, kryckan!). Och brun är jag inte, snarare djupt gul.
