Jag åkte en del på kollo när jag var liten. Att bo med ensamstående pappa i en förort innebar inte direkt roliga sommaraktiviteter när han jobbade, såg alltid fram emot den timlånga bussresan till en gård.
Så gick det ett par veckor av varierande kvalitet mot det oundvikliga slutet på asfaltsbarnens vistelse ute i naturen. Avslutningsfesterna garanterade en känsla av anti-klimax. Papper i behån, en "fråga chans"-lapp, en tryckare och uppträdanden. Det tog några år för mig att fatta att det här med uppträdanden inte var för mig.
Jag gav mig inte efter den sommaren då jag utan musik, iklädd baddräkt med ben rockade rockring i sex minuter på scen. Inte heller när jag i regnet sjöng John Lennons "Imagine".
Värst var ändå sommaren Lady Marmalade spelades som mest. Jag var Lil' Kim och vi var så sexiga vi kunde i våra Snobben-underkläder. Jag minns att kolloledarna gav varandra menande blickar när vi åmade oss som sa "Fan, vi måste nog stoppa det här?!".
Fan ta er för att ni inte gjorde det.
