När jag först såg SDU:s "Salute to the European Youth" blev jag, som många andra, arg. Jag blev arg för att filmen uttryckte en idé om ett Europa som inte har plats för vissa personer, idéer och kroppar. Jag blev arg för att detta meddelade mässades fram av ett gäng ratade Abercrombie & Fitch-modeller. Och jag valde aktivt att inte skriva om filmen, att inte ha med den att göra. Jag kände lite: jag har skrivit om SD-kvinnors film, det får räcka med feel-bad på denna bloggy under veckan.
Men nu har jag hittat någonting fint/smart att skriva om istället -- Unga Feministers svar på SDU:s film. "Vi är generationen som förkastar nationalismen", säger man i filmen, som är varm, mysig, och som -- till skillnad från sin förlaga -- inte ger en känslan av att den skulle jaga en genom stan om man stötte på den en sen lördagskväll. I sin debattartikel talar UF direkt till SDU och säger: "Vi ger er inte rätten att prata för hela vår generation. Inte i vårt namn." Och jag smälter.
Kind of men inte direkt relaterat till det här: jag har funderat på hur man pratar om fascismen och rasismens framfart i Europa just nu. Att man ofta säger eller får höra: "har vi glömt bort historien?" När jag såg SDU:s film insåg jag, igen, att svaret är nej. Man har inte glömt. Tvärtom så minns man. Och det är det vi som står mot fascismen måste inse och arbeta med: att det de fascistiska krafterna gör nu inte är baserat i att man har "glömt" någonting, det handlar inte om kunskapsbrist eller ett kort minne. Det handlar om makt och historia och historieskrivningen. Det är det vi måste minnas.
