När Mad Men återvänder låter de oss komma i kontakt med en avtrubbad, avslappnad Don med semesterhjärna på Hawaii, han säger inte ett ord de första fem-sex minuterna. De eviga kostymerna och dräkterna är tillfälligt utbytta mot Ranelid-tonad, bar hud.
Popeye-imitation!
Oklart varför denna ofta förekommande min inte är lika ikonisk som älskade Nick Millers turtle face (som jag och mitt degiga ansikte har väldigt nära till personligen), när Don Draper ger någon den här kritiska/äcklade/oförstående blicken. Krävs egentligen inte att blickmottagaren dricker sitt eget kiss, men misstänker att det är så ovärdig hen känner sig.
Som Norström påpekat är döden en övertydlig biroll i avsnittet, här ligger en känslobedövad Roger och säger "All I'm going to be doing from now on is losing everything".
Showen storsatsade på ansiktsbehåring på alla fronter, utöver att smacka in så många tidsmarkörer som möjligt är det antagligen ett tacksamt sätt att visa att lång tid förflutit sen sist. T.o.m. polisongerna lyckades bli irriterande på den enda med lika punchable ansikte som Game of Thrones-Joffrey, Pete Campbell.
Misstänker att vi inte ser saknade Linda Cardellini mer den här säsongen, men det var härligt att se henne tröttfull som ovan!
