Säsongspremiär betyder att återigen få hänga med i diverse svängar som den tyngde huvudkaraktären Don Draper genomlider. Ständigt plågad i livet som högbegåvad möter han världen med hans ansiktsuttryck som skiftar mellan beklämd, nedlåtande och äcklad.

1. "Förpassad till passagerarsätet av sin kända fru"-prövad.

2. Finna sig i att vara stay at home drunk-nederlaget. 

3. "Är det bara jag som fattar vilka idioter alla är?"-tveket.

4. "Svårighet att avgöra om den här skiten verkligen händer"-misstron. 

5. Genuint illa berörd. 

6. "Återigen, är det BARA jag som ser det här?"

7. Roat avvaktande. Kan folk verkligen vara såhär vidriga?

8. Slutligen, illa dold avsky.

Passa på att läsa Elias recap av säsongspremiären.

Först fick vi den trippiga postern med löftet om ytterligare experimenteranden med psykedeliska droger i den slutgiltiga, sjunde säsongen av Mad Men. 

Säsongspremiären av den sjätte säsongen innehöll mer ansiktshår än någonsin, nu verkar vi få se fram emot blommor, mönstrade scarves, polisonger och fransjackor.

Vi har matats med uppstyrda promobilder inför/under en flygresa där hela teamet ska lämna New York (?) och förhoppningsvis är Megans närvaro på flygplatsen den av en farvälvinkande fru. GOOD RIDDANCE, känner jag. Säsongen ska vara mer Peggy-centrerad om vi ska tro Elizabeth Moss intervju i NY Mag. 

Jag hoppas framförallt på att få så mycket av min favorit som möjligt, mr Sterling.

När Mad Men återvänder låter de oss komma i kontakt med en avtrubbad, avslappnad Don med semesterhjärna på Hawaii, han säger inte ett ord de första fem-sex minuterna. De eviga kostymerna och dräkterna är tillfälligt utbytta mot Ranelid-tonad, bar hud. 

Popeye-imitation!

Oklart varför denna ofta förekommande min inte är lika ikonisk som älskade Nick Millers turtle face (som jag och mitt degiga ansikte har väldigt nära till personligen), när Don Draper ger någon den här kritiska/äcklade/oförstående blicken. Krävs egentligen inte att blickmottagaren dricker sitt eget kiss, men misstänker att det är så ovärdig hen känner sig. 

Som Norström påpekat är döden en övertydlig biroll i avsnittet, här ligger en känslobedövad Roger och säger "All I'm going to be doing from now on is losing everything". 

Showen storsatsade på ansiktsbehåring på alla fronter, utöver att smacka in så många tidsmarkörer som möjligt är det antagligen ett tacksamt sätt att visa att lång tid förflutit sen sist. T.o.m. polisongerna lyckades bli irriterande på den enda med lika punchable ansikte som Game of Thrones-Joffrey, Pete Campbell. 

Misstänker att vi inte ser saknade Linda Cardellini mer den här säsongen, men det var härligt att se henne tröttfull som ovan!